Solen skiner, inte ett moln på himlen, någon minusgrad, Rutan är borta, jag ska till stallet och fixa det sista, sedan bär det tillbaka till Lillerud.
     Det jag gjorde igår var nog det värsta jag har varit med om, om jag tänker för mig själv. För Ruts skull kommer det bli bättre.. Men jag ville bara ta med henne hem igen.
Men ska tänka på det som var jobbigt att ha häst, inte rätt tidpunkt för mig eller resten av familjen.. Älskar min häst, finns ingen häst som Rutan. Därför behövde jag släppa taget om henne. Ska sluta grubbla och leva vidare, inte tänka på hur det brukar vara eller hur jag vill utan leva  i nuet. Inte sörja över något som liksom har blivit bättre. Själviskt av mig!

Hon kommer ju tillbaka  <3